Dagens Nyheter – 9 april 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af förf. till .Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. Af) Vv. Hvem den maskerade damen var. Efter en liten stund kom lakejen tillbaka. — Vagnen väntar, sade han. Den rosenfärgade dominon stödde sin arm mot Rolfs och gick ut med honom. Midt utanför hufvudingången till teatern stod en präktig vagn, förspänd med de ståtligaste hästar man kan tänka sig. En betjent hade nyss nedfällt fotsteget och höll vagnsdörren öppen. En jättelik kusk satt på den höga kuskbocken och tyektes ha all möda att hålla de ystra hästarne stilla. Den unga damen satte sig upp i vagnen och Rolf tog plats vid hennes sida. Betjenten tillslöt dörren och det beqväma åkdonet rullade bort i stark fart. Den, rosenfärgade dominon fattade Rolfs hand och tryckte den ömt mellan gina. Herr Tremblaye uppsnappade ljudet af en qväfd snyftving. — Ni gråtet? utropade han. — Ja, mumlade den unga qvinnan. — Och hvarföre? — Emedan mitt hjerta är krossadt!.. Emedan mitt lifs öde inom några minuter skall afgöras... och emedan ni helt säkert skall stöta mig bort ifrån er med afsky isamma ögonblick jag blottar mitt ansigte. — Skall jag stöta er bort ifrån mig, säger ni?... Hvarföre? Ar ni inte vacker? — Jag är vacker. Atminstone säger man så. — Nåväl?...