Dagens Nyheter – 9 april 1866, sida 1

-— Svär! i — Nåväl, jag svär. Den unga, qvinuan hade hittills förblifvit liggande på knä, men nu reste hon sig upp. — Nå, så betrakta mig då, sade hon, betrakta mig!... Och mins hvad du svurit... Masken föll af heune. Rolf tick se ett vågot blekt, men mildt och vackert anlete, omgifvet af en ram utaf det skönaste lockiga hår. Han kände genast igen den han hade frame för sig. — Esmeralda! utropade han. Rsmeralda! — Ja, stammade den unga qvinnan, i det hon slog ned ögonen, ja, Esmeralda . . . den hjertlösa, djupt sjunkna flicka, som bestulit er ... plundrat er. .. och som dock älskar er... — Esmeralda! upprepade Rolf för tredje gången. Derpå hviskade han, men tillräckligt högt för att höras af den unga qvinnan: — Hon, som jag så ofta har drömt om!... Min goda engel, som alltid kom mig till hjelp, då jag mest var i behof deraf... Esmeralda!.. Den lilla trollfen med de blonda lockarne, som mina läppar åkallade, utan att jag sjelf visste det... Det var derföre atv mitt hjerta tillhörde henne... — Rolf! ..Rolf! ropade den unga gvinnan med ett uttryck af öfverjordisk glädje; är det savut, verkligen sannt, hvad. du nu väger? — Hvarföre skulle jag ljnga, Esmeralda? -— Meu. . det är omöjligt! . .omöjligt! — Hvaärföre? i — Ni hade då kunnat glömma allt? — Nej, jag mindes tvärtom allt...