Dagens Nyheter – 7 april 1866, sida 3

BOYTA PANT VEN MEON 10 IR NFS ERAN AY TER DARE a 5: KORR A NP PARAR ISP BP ARN G Hvarj ehanda Nyheter. General Totttebens äktenskaps-historia. Såsom ung och fatvig ingenmör-officer förälskade sig Tottleben i en mägta rik och dryg sockerbrukspatrons dotter. Faderu, som eftersträfvade en rik och förnäm måg, kunde på ingå vilkor förmås att gifva sitt samtycke till giftermålet, men hans son, en kamrat till T., hade ej samma åsigt, utan hjelpte de unga tu alt fly till Liffland, der de förenades med äktenskapets band. Återvändande till Petersburg, sökte de förgäfves att blidka fadern, som lemnade dem utan något slags understöd i en ganska torftig belägenhet. Då utbröt kriget på Krim; Tottleben slet sig ur sin unga makas armar, för att vid Scbastopol söka ära och befordran. Den utmärkte generalen Schilder, som var ingeniör-befälhafvare derstädes, insåg snart Tottlebens värde och använde honom i de vigtigaste uppdrag. Vid anfallet på ett nyligen anlagdt utanverk träffades Schilder af en dödande kula; den åtföljande Tottleben öfvertog ledningen af skansens försvar, och såväl detta som hela det följande fästningsförsvaret, jemte de förträffliga anläggningarne vid Sebastopol, utfördes af honom med den sällsynta skicklighet, som blifvit verldshistoriskt ryktbar. — Hastigt steg nu den ungeingeniörofficern till generals värdighet och kejsar Nikolans skickade sin egen son (nuvarande kejsar Alexander) att dertill lyckönska T:s hustru. Ankommen till hennes torftiga bostad, frågade den kejserlige tronföljaren efter generalskan Tottleben. Uppskrämd af det lysande besöket framstammade hon: Ers kejserliga höghet har gått miste. Jag heter väl äfven Tottleben men — — — Är tillsvidare endast hustru åt en general, inföll storfursten; han har anmodat mig att besöka er och lemna detta (5,000 silf.-rubel), för att skaffa er en bättre våning. Efter en artig bugning lemnade storfursten den af rörelse och förvåning mållösa generalskan. — När kriget lyktat och Tottleben återkom till Petersburg, blef han genast förd till den nye kejsaren, som mottog honom med den största utmärkelse och slutligen yttrade att han skulle utbedja sig en nåd. För egen del har jag blifvit rikligen lönad, svarade generalen, men om E. M:t täcktes förläna mig ett ytterligare nådebevis, så vågar jag bedja om baronstiteln för min svärfar Två dagar derefter hade detta skett och försoningen med den nybakade baronen blifvit fullkomlig. Efter att hafva lemnat kejsaren, skyndade T. att uppsöka sin glädjestrålande hustru; han fann henne i samma vindsrum, som då de skildes; hon hade icke velat öfvergifva det anspråkslösa hem, som skådat deras första sällhet och bekymmer. — Den adjutant, som åtföljde Tottleben på en i fjol företagen europeisk resa, är son till hans vid Sebastopol fallne general. (Krigsvetenskaps-akademiens Tidskrift). En bortkommen loppa. En lopptämjare gaf en föreställning inför franska kejsarhofvets aldra intimaste krets; endast kejsar-. paret och tre hofdamer voro dervid närvarande. Konstnären egde endast tre loppor, men hvilkas underbara skicklighet väckte en utomordentlig förvåning. Mannens sorg var derför gränslös, då plötsligt den mest utmärkta af hans elever tog till flykten och försvann. Hans lifsuppehälle berodde ju till en tredjedel på den trolösa flyktingen. Man må derför icke förtänka honom att han vände sig till de höga åskådarne med en bön att återfå flyktingen om den kunde ertappas. Konstnären skiljdes med tungt hjerta från skådeplatsen för sin förlorade lycka. Men hvem kan beskrifva hans förvåning, då han, knappast huunen till sin bostad, inom en kort stund fick sig, genom fem olika lakejer lika många loppor tillställda! Om emellertid bland dessa fem också fanns den rätta, kunna vi icke bestämdt uppgifva. Louis Gallait, den berömde belgiske målaren, är icke blott en stor artist, utan äfven ett qviekhufvud. Häromdagen presenterade han sig hos en stor bankir i Brässel för att lyfta en anvisning på 25 tusen francs. — Tjugofem tusen francs! utbrast finanskarlen; ni har då sält många taflor? — Maåncoa Nei: jag