Dagens Nyheter – 7 april 1866, sida 1

ESEERIIGASA en vacker dag tillskynda sig sjelf döden. Den trogne kammartjenaren kände temligen väl sin husbondes karakter och visste att han redan en gäng varit på väg att förkorta sitt lif. Han stärktes i sin tro af den omständigheten att Rolf behöll sina pistoler, medan han sålde en mingd andra, ovedersägligen vida nyttigare och nödvändigare saker. Också hade den bhederlige gossen kratsat laddningen ur pistolerna och gömt bela kuloch krutförrådet under madrassen i sin egen sing, med fara att förtörna sin husboude och få bannor. Smellertid var det alltför sent på qvällen för att. Rolf skulle kunna tänka på att få köpa hvad han behöfde. Han måste således, för ögonblicket åtminstone, afstå från sin afsigt. Han Mhåde visserligen kunnat ränna värjan genom lifvet på sig eller kasta sig ut genom fönstret. Men han hade nu en gång beslutit skjuta sig för pannan och, fullkomligt öfvertygad om att detta var det både angenämaste och säkraste sättet alt taga sig sjelf ar daga, fann han sig icke alls böjd för att försöka något annät. — Jag får väl lof att lefva tills i morgon bittida, sade han till sig sjelf, sedan vreden lagt sig; natten förflyter snart... Men straxt efteråt villade han: — Den går icke så fort till ända när man vakar... Och sofva kan jag icke... fvad skall jag göra för att fördritva tiden? Den unge mannen funderade en stund; derpå utropade han: — Ah! operabalen! der är lif oe törelse... Dit går jag.