Dagens Nyheter – 6 april 1866, sida 2

j ten var mörk och digra moln hade skockat sig på bimmelen. De flesta af slottets fönster voro upplysta; plötsligt utbröt en ellslåga genom ett ibland dem och en svart rökpelare steg mot skyn. — Den gamla, kära byggnaden brinner, mumlade Rolf. Det är hårdt, men rättvist! Och han fortfor att betrakta det brinnande huset. Branden, som ingen sökte hämma, tilitog allt mer och mer. Snart var hela himmelen upplyst af ett rödaktigt sken. Hvad jag lofvat bar jag hålit! utropade den unge mannen. Jag har fört sorg, blod och eld till denna boning. Derpå lät han åter hästen vända och begaf galopp till den by, hvarifrån han och hans följeslagare några timmar förut brutit upp. N han kom fram till värdshuset, stod Jakob på gården och höll tvenne friska hästar i beredskap, såsom Rolf tillsagt honom innan han red bort. Chevaliern satte sig upp på en af dessa hästar, och några minuter seduare voro han och Jakob på väg till Paris. Under mera än balfannan timma redo husbonden och betj. nten i sporrsträck, utan att utbyta ett onda ord med hvaraudra. Efter förloppet af denna tid såg sig Rolf om för första gången. Det var öfver fem franska mil från det ställe der han då befann sig, till slottet Tremblaye. Och dock var himlen vid horisonten så ljus, som om solen varit nära att gå upp. — Aecx, herr ehevalier! utropade Jakob, hvilken I förfärlig eldsvåda det måste vara derborta! . Rolf svarade icke, utan satte åter sin hist i galopp. Men uuder det hau med svindlande io s