skor. Då f. d. sergeauten vid franska gardet varseblef herr Jacquemots lik, strök han sig om mustascherna med en sidoblick af beundran på Rolf och mumlade mellan tänderna: — Vid min guitarr och min sabel! Ena del af arbetet tyckes redan vara väl undangjord... Den som stuckit dender grisen är minsann ingen fuskare i yrket. Hvad betjenterna beträffar, voro de synnerligen uppskrämda och trodde sig hotas af Uödet. De skulle gerna ha kastut sig på knä, likasom deras husbönder och advokaterna; men de vår gade icke. — Kasta ut den elänvdiges lik genom fönstret! sade Rolf i det han pekade på herr Jacquemets döda kropp. Han hade kuappt hunnit utdela denna befallning, förrän ett fönster var Öppnadt och man hörde ljudet af en tung kropp som föll not den stora stenbron utauför hufvudiugången till slottet. — Godt! sade den uuge mannen. Derpå återtog han, vänd till La Rosc: — Kom uärmare! — Här är jag! svarade f, d, sergeanten och gjorde en militärisk honnör. — Hvarutaf åro era stridskamraters värjslidor gjorda? — De äro af läder, ett ypperligt läder, det försäkrar jag; det är smidigt och fast, mjukt och starkt, — Låt fyra man draga sina värjor och lemna slidorna åt lika mänga betjenter! Afven denna order efterkoms ögonblickligt. — Kläd af dessa uslingar rock, väst, skjorta,