Afventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubrromn. (Forts. fr. föreg. AZ) — Nåd! sade grefve Vertapuy. — Medlidande! ropade baron Morneeonche. — Barmhertighet! stammade de tre advokuterna. — Visa er stor! ... — Adelmodig!... — Hövsiut!... — Var mild!... — Vi äro dåliga wmenniskor!... — Men vi äro djupt bedröfvadet ..: -Augerfulla! . -— BowWärdiga!... Derefter börjades samma klagovisa om igen. — Nåd!... — Meådlidance!... ee. etc. Rolf betraktade en stund med ett uttryck af Hem största vedervilja dessa fem föraktliga pu soker, som vredo sig i förtviftan vid hans fötter, och af hvilka tenne — advokaterne — alldelzz onödigtvis blottade sin karakter, ty då de icke gjort honom något ondt, hade de iugenting att frukta. Efter en stunds begruudamde gaf han tecken åt en bland de i gången posterade karlarne, hvilken af nyfikenhet gläntat en smula på dörren. Mannen kom fram. — Lava at La Rose, hans följeslagare och slottets samtlige tjenare komma upp hitisalen, sådde Rol. Idom förloppet af fem minuter var denna befallning utförd, och Matsalen fylld af mennia