Dagens Nyheter – 5 april 1866, sida 2

herr Jacquemet och tryckte honom så hårdt intill sig, att den ilskne stackarn ej var i stånd att röra en enda lem. I denna ställning för blefvo de båda fienderna en stund. Herr Jacquemet höll kuifven i högra handen, men kunde icke alls komma åt Rolf med densamma. Plötsligt gjorde deu sednare eu flivk manöver, ryckte knilfven ur sin motståndares hand, förde åter armarne om lifvet på honom och stack in det hvassa verktygets spets-mellan hans håda skulderblad. Herr Jacquemets öde var nu gifvet. Rolf såg på sitt offer, och sade: — Så går det hvar och en som djerfves förolämpa tjufskytten Roger Rigauds son! Chevalier Jacquemet dog i äfventyrarens armar. När denne släppte honom, föll han ge. nast till golfvet. Liket var förfärligt att skåda; ögonen voro vidöppna, men alldeles uttryckslösa och såsom vi redan nämnt var hela aunsigtet vanstiäldt och blodigt. Rolf betraktade en stund den liflösa kroppen, derpå sparkade han till densamma och ropade i en ton af vild segerglädje: — Jag misstog mig verkligen ickel!..: Det smakar ljufligt att få släcka hämndtörsten! Herr Jacquemets två medarfvingar, äfvensom de tre juristerna, hade under hela detta uppträde förblifvit sittande orörliga, förlamade, förstenade af skrämsel och fasa. De hade icke varit i stånd att röra sig ur fläcken eller säga ett enda ord. Men när den blodiga tragedien nått sin upplösning, återfingo de fem dryckesbröderna på en gång likasom genom ett trollslag, taloch rörelseförmåga. De kattade sig alla på knä kring Rolf samt utbrusto i ljudelig klagan. s (Forts.)