Dagens Nyheter – 5 april 1866, sida 2

Den häftiga vrede, som till följd af denna ovärdiga behandling upplågade i herr Jacquemets själ, återgaf deu fege uslingen en smula mod. Han krökte sina knän, lik en jaguar som ämnar göra ett språng; ett lite, påminnande om vargens tjut, framträngde ur hans strupe, hans ögon blefvo blodsprängda, och en hvit fradga uppsteg på hans läppar. Han rusade mot Rolf. Denne mottog hans anfa:l med största lugn. Trenne gånger anföll den uppretade chevaliern, men måste ständigt draga sig tillbaka, utan att ha lyckats träffa sin motståndare. Tvärtom fick han sjelf för hvarje gång en skrapa i ansigtet, hvadan detta blef på ett förfärligt sätt vanstäldt. Till slut förlorade den arme landtjunkaren härigenom åter modet, kastade värjan ifrån sig och tog tll fötter. Han kunde icke hinna lingt, eftersom alla dörrarne voro bevakade; men han sprang rundtomkring bordet, förföljd af sin fiende, som gaf honom de mest smädliga tillnamn, i hopp att han deraf skulle förmås till att återtaga sitt vapen. Men då Rolf såg alt herr Jacquemet i den sinnesstämning, hvari han nu befann sig, täide hvad slags förolämpning som helst, påskyndade han sitt lopp, upphann den olycklige mannen och gaf houom ett väldigt slag i nacken med den påföljd att han föll framstupa och stötte ansigtet hårdt mot bordskanten. Herr Jacquemet uppgaf ett utrop af smärta, fattade en knif som låg på bordet och störtade öfver Rolf. Det var hans mening att stöta knilven i bröstet på den unge mannen, innan denne hann sätta sig till motvärn. Vår hjelte blef också mycket öfverraskad; men tack vare sin kallblodighet, fann han sig ögonblickligt, slog sina båda armar om lifvet på