Dagens Nyheter – 5 april 1866, sida 2

— Och hvarföre? — Ni ser väl att jag är utan vapen.., — Der har ni sådana att välja på, sade Rolf i det han pekade på en samling vapen af allehanda slag som voro uppfästade å en af salens väggar. Den uppskrämde landtjunkaren, som sedan en stund mistat hela sin själsnärvaro, skyndade till det anvisade stället och fattade en värja. Men i stället för att genast bege sig tillbaka till Rolf, grep han tag i klocksträngen och ryckte derpå med förtviflans styrka och hälftighet. bu inferoaliskt hånlöje krusade vår hjeltes läppar. — O! du fege! ropade han i en ton af det djupaste förakt. Emellertid fortfor herr Jacquemet att ringa; ehuru naturligtvis förgäfves. När han till sist förlorat hoppet att bli hjelpt af sina betjenter,. gjorde han en rörelse, likasom ämnade han vända åter till Rolf; men då han dervid kom nära en af de dörrar, som ledde till den utanför matsalen befintliga gången, öppnade han den hastigt och ville störta ut,iafsigt att rädda sig genom flykten. lan stötte då emot en man, beväpnad ända till tänderna, och som i ena handen höll en dragen värja och i den andra en skarpladdad pistol. Chevaliern uppgaf ett skri af raseri och förtvifian samt inträdde åter i matsalen. Hela hans kropp darrade till den grad att han knappt förmådde gå. Det var totalt slut med hans handlingskraft och han gjorde ingen min al att vilja börja striden. Rolf gick då fram till honom, gaf honom ett par dugtiga örfilar, spottade honora i ansigtet, fattade honom i rockkragen, ruskade bonom och slog honom på ryggen med flata värjklingan: