spritta till. Den stolte slottsherrn bäfvade, oaktadt han hade ett halft tjog betjenter och fem dryckesbröder till hjelp. — Ni frågar hvad jag väntar på, sade Rolf i allvarlig och högtidlig ton. Jag rådgör med mig sjelf, jag öfverväger. — dlvad för slag? frågade herr Jacquemet, mågot sväfvande på målet. — Jag frågar mig om jag bör göra en sådan usling, som ni är, den hedern att korsa min värja med hans, eller om jag helt enkelt bör rista upp hans mage med deuna dolk eller krossa hans hufvudskål genom ett pistolskott. Herr Jacquemet skiftade färg; hans cljest rödlätta kinder blefvo nästan gröna. Han sprang upp ur stolen med så stor häftighet att deuna kastades omkull, och ropade, medan de öfriga bordsgästerna — förblefvo stumma och fastnaglade vid sina platser af häpnad och förskräckelse: — Herre! .. Herre! jag hoppas niicke ämnar mörda mig. Rolf satte åter hatten på hufvudet, och dragande sin värja gick han emot herr Jacquemet. — Man mördar icke vargar och ormar, sade han. Man dödar dem och ingenting vidare... — Den som dödar en menniska, utan att ge henne tillfälle att försvara sig, är feg. — Ni menar då att jag är feg? — Ja. S — Och det säger ni, eländige: Ni talar om feghet! Ila ha ha!.. Må ske då, jag skall väl låta er i det längsta bibehålla hoppet om räddning. Jag skall nedlåta mig till att duellera med er... Seså, försvara er ou, herre! — Jag kan icke, stammade herr Jacquemet.