Dagens Nyheter – 5 april 1866, sida 1

-—Jag har aldrig förr sett er, sade herr Jaquemet. — Ni har sett mig, min herre, säger jag er; och den dagen lofvade jag er att vi skulle träffas ännu en gång i lifvet... Jag har hållit ord, här är jag nu. Den unge mannons sista ord uppväckte ett dunkelt minne hos chevalier Jaquemet. Han kom ihåg uppträdet vid markis Reginalds begrafning, och huru dennes fosterson, blek och skälfvande af vrede, svurit att hämnas. Synbarligen var det fara å färde; men denna kunde icke vara så stor, tyckte herr Jaquemet, ty Rolf var efter allt utseende: ensam, under det avt tlottets egare hade tolf betjenter att förfoga öfver. Han beslöt derföre att hålla god min samt yttrade i högdragen ton: — Aha! jag tror mig verkligen känna igen er. Och med sin blick mätte han Rolf från topp till tå. När den unge mannen fortfor att iakttaga en hotfull tystnad, återtog han: — Är ni inte dender bondpojken, som min värde slägtinge, salig markis Regimald, af barmhertighet upptog och lät uppfostra? Då Rolf hörde dessa ord, blef han alldeles likblek i ansigtet. ans panna rynkades och han bet sig i läppen så våldsamt att en bloddroppe sipprade fram. Men han lyckades återhålla utbrottet af den storm som rasade i hans inre, och det var med nästan lugn röst han svarade: — Jo, min herre, jag är just den ni menar... — Han är rädd! tänkte herr Jaquemet, som misstydde den unge munnens lugn: Säkerligen hoppades han finna mig ensam och ämnade i