Dagens Nyheter – 4 april 1866, sida 2

— Store Gud!... Ar det verkligen sannt, eller bedraga mig mina ögon?... Herr Rolf, är det ni... ni och ingen annan? — Ja, det är jag, svarade chevaliern; och eftersom ni vet hvem jag är och hvad jag är, så säg åt edra kamrater att de lugna sig, och att de inte ha någonting att frukta af mig. — Men i himlens namn, fortfor den gamle Aubry, i himlens namn, herr Rolf; i hvad afsigt kommer ni hit? . — Jag kommer för att hämnas på de nedriga uslingar, som låtit min far och mor förgås af hunger och som förjagat mig ur detta slott, hvilket tillhör mig och icke dem! Måhända ämnade Aubry svara; men Rolf gaf honom icke tid dertill. — Tillåt ingen lemna detta rum, sade han, vänd till två af sina följeslagare. ; Om en enda af dessa menniskor kommer ut förrän jag gifvit tillstånd dertill, få ni med era hufvuden plikta för er bristande påpasslighet. Så snart någon gör min af att vilja smyga sig härifrån, skicka en kula genom bröstet på honom och ropa: Ilitåt! hjelp! Rolf hade knappt hunnit uttala dessa ord, förrän en enormt stor ringklocka häftigt skakades. Den unge mannen visste mer än väl att denna klocka stod i förbindelse med matsalen. En stunds tystnad intradde; depå lät ringklockan åter höra sig. — Ah! utropade chevaliern med ett vildt uttryck i sin blick, herrarne deruppe äro otåliga. Man bör kanske inte låta dem vänta så länge; jag skyndar mig till dem. (Forts.)