Dagens Nyheter – 4 april 1866, sida 2

— Åh! jag skall nog hinna upp er, sade den för aftonen tjenstgörande betjenten, hvarpå han satte sig vid bordet och fyllde en bägare. Icke ett enda ord af detta samtal hade undgått Rolf. Den unge mannen räknade tjenarnes antal; de voro tio, utom fyra eller fem pigor. Efter all sannolikhet fanns för närvarande icke mera tjenstfolk i slottet. — Allt gynnar mig, tänkte vår hjelte. Odet vill att jag skall hämnas! Härpå vände han sig om och gaf tecken åt sitt folk att följa sig. Efter att ha gått omkring slottet, kommo iäfventyrarne till en mindre port. De inträdde genom denna och passerade en lång och mörk gång. Det rum, hvari betjenterna befunno sig, hade tvenne dörrar, som ledde till denna gång. Utanför den ena af dessa ställde Rolf den starkaste af sina karlar, med uttrycklig befallning att icke låta någon passera och gick sjelf, åtföljd af de öfriga, in genom den andra dörren. Alla hade hvar sin pistol i handen. Må vi tillägga att Rolfs följeslagare voro genom sitt blotta utseende i hög grad afskräckande. Emellertid intogos betjenterna af hivpnad och fruktan vid detta plötsliga inbrott; och pigorna började uppgifva de mest sönderslitande nödrop. — Tyst! röt Rolf med thordönsstämma. Intet ondt skall vederfaras er. Derpå ställde han sitt tal till en af markis Reginalds fordne tjenare, sägande: — Aubry, känner ni icke igen mig? Den så tilltalade betraktade den unge mannen en stund under tystnad; derpå slog han ihop händerna och utropade: