— Vid min guitarr och min sabel! utropade La Rose; ni skall bli nöjd med mig. Jag svarar för alla mina följeslagare. Om någon-af dem blir rusig i dag, vill jag inte behålla mitt ärliga namn längre. : — Godt! : — Törs jag fråga vid hvad tid vi 8 ola bryta upp! — Klockan precis tio i qvill. ; — Jaså... Vi skola hålla oss i ordning. Återstoden af dagen förflöt, vi upprepa det, utan att medföra någon anmärkuingsvärd händelse. På utsatt timma voro alla männen till häst, och den lilla truppen, som nu anfördes af Rolf, begaf gig under djup tystnad på väg till slottet Tremblaye. Klockan var omkring elfva när ryttarne uppnådde den lilla by som är belägen nedanför det gamla.slottet. Man vet att bondfolk äro lika höns i det afseendet att de gå till sängs vid samma tid som dessa slå sig i ro på sina stänger, d. v. s. då mörkret inbryter. Också var stora byvägen alldeles öde, och den Nilla truppen passerade förbi kojorna utan att bli sedd af någon. I stället för alt göra halt utanför sjelfva hufvudingången till borggården, fortsatte Rolf och hans män att rida utefter parkmuren. De ankommo slutligen till en liten port, som genom en osynlig fjeder kunde öppnas utifrån. Rolf, som sedan gammalt kände till denna fjeder, upplät porten utan ringaste svårighet. Alla ryttarne stego al sina hästar, ledde dessa vid tygeln in i parken och fastgjorde dem der vid trädstammar. Härefter fördelade sig våra nattliga äfventyrare i tvenne skaror, den ena anförd a Rolf och den andra af La Rose, hvilken Rolf under vägen gifvit del