Dagens Nyheter – 4 april 1866, sida 1

— Nå, hvem vet? Kanske kommer den unge mannen en vacker dag hit och låter arftagarne umgälla sitt ovärdiga beteende mot honom. Värden skakade på hufvudet. — Det tror jag icke, sade han. — Tror ni det ej? — Hvarföre icke? — Emedan hämndbegäret afkyles med åren. I fråga om hämnd gäller ordspråket att man bör smida, medan jernet är varmt. —— Bah! sådant beror på olika karakterer och lynne... Jag tror för min del att mångens hämnd blir desto förfärligare, ju längre tid han får rufra derpå. — Ni kan ha rätt, min herre, och jag vill icke motsäga er... — En annan sak: Hvem rår för närvarande om slottet Tremblaye? — De tre arfvingarne, förstås; de tre aflägsna slägtingarne. — Huru heta de? -— Åh! de ha besynnerliga namn . . . och tillhöra den minst kända och sämst ansedda familjen inom franska adeln. — Men de stodo ju i slägtförbindelse med ätten Tremblaye? — Ja, visserligen, men det var till följd af messalliancer. . . — Nåväl, låt höra deras namn? — Chevaliern af Jacquemet, grefven af Vertapuy och baron af Mornesouche. — Huru kommer det sig, att de ej uppgjort en öfvereuskommelse sinsemellan, hyarigenom en af dem fått öfvertaga godset Tremblaye mot att lemna de båda andra en viss