skrifknep, men som icke borde af nägon vältankande begagnas, då han söker upplysa sina landsmän. Är det då herr generalen månne som genon sina artiklar vill upplysa sina landsmän? Gud bevare oss då från dylika upplysare! Generalen vrider sig un och talar om det vad han Inlagt till den tänkande allmänhetvsu (den lilla dei af allmänheten naturligtvis som är så enfaldig att tänka lika med herr generalen). och sin förundran öfver att Aftonbladet tagit mn artiklar stridvonde mot herr generalens cena. Vidare undrar herr generalen på att man vågat sätta i fråga ändamälsenligheten al utlottnings-systemet. Skulle man kanskes — utropar han — uttaga beväringarne efter näsan någon unnan lems storlek. on dottningen kan ännu bättre försvaras, menar J.A. IH Först —säger han — önskar man naturligtvis att så många frivilliga som möjligt skola anmäla sig, och att låta betala dessa väl, så mycket ständerna vilja gifva Lottningen kommer i andra rummet, är ett nödfallsmedel för att fylla bristen, hvilken på något sätt måste fyllas: ty man kan ej vara så dåraktig att sätta rikets välfärd på spel, litande på något så osäkert som frivillig anmälan. Det ligger inom möjligheten att denna kunde gifva tillgång. Men lika möjligt är att brist uppstår. Denna brist måte i förväg genom stiftad lag fyllas. Hu kan man våga framkomma med sådana kouvcelusiouer, hvilka endast äro följdriktiga deruti att de passa i stycke med de falskaste preNisser, Man kan ej vara så dåraktigv att sätta rikets välfärd på spel genom att ej antaga lottningen — utbrister generalen. Ja visst, om rikets välfärd berodde af lottningen, då vore det nawurligtvis vådliet att ej antaga den, men är välfärden beroende af det utaf regeringen föreslagna nya systemet med thy åtföljande lottning? Se det har ej generalen kunnat bevisa, och han kan det ej heller. DPylika resonemanger vill J.A. H. upplysa allmänheten med. Hvar joch en med oförvillad blick måste se att J. A. H. tvärtom med dylika utejutelser missleder allmänheten. Om de motsedda frivilliga, som skulle få sold eller erhålla så stor betalning, som ständerna ville gilva, säger berr generalen, att bland dessa frivillige komme att emottagas allrahelst och allrafriämst frivilliga skarpskyttar. Den gängen var då hevr generalen uppriktig. Jo, jo men, kunde man på nägot sätt förmå skarpskyttarne att i stället för frivillige blifva kronans karlar, så vore spelet vunnet! Herr J. A. H. talar om att man 1810 beslöt företaga lottning bland förstärkningsmanskapet. Hvarföre öfvergaf man denna id Naturligtvis emedan man beslöt sig sedan för ett helt annat försvarssystem, till hvilket hörde bevär ngen, som ej utlottades. Skulle det då nu vara skäl att återtaga det som af ständerna en gång blifvit förkastadt? Ja, så tyckes det på herr generalen. Bästa herr general J. A. H.! Befatta er icke med beväringen. Tänk hellre på, såsom militär till yrket, att väcka förslag om andra befordringslagar för den indelta och värfvade armen, samt om prygelstraffets afskaffande, för att höja den allmänna andan hos soldaterne, Och då ni talar om vårt försvar, glöm ej att vi kunua, när det gäller, räkna på minst 25,000 man demokratiska norrmän! Osmond.