skarpskyttar, ordua en landtstorm utan att någon menuiska förut skulle vara tvungen att blifva värnepligtig. Vi måste här taga i beräkning den krigiska andan och lättheten hos svensken att handtera vapen. Endast på detta sätt skulle vi på cgen mark, så kuperad som den är och uppfylld af vattendrag, kunna under patriotiskt sinnade och skickliga befil mota minst 50,000 fieudtliga trupper på ett sätt, som skulle förtaga dem lusten att göra om försöket. Må man betänka blott huru amerikanarne slogos med trupper som icke voro på långt när så öfvade som våra frivilliga skarpskyttar och vår nuvaraude beväring. Man må gerna anföra att nordstaternes trupper i början ledo nederlag; men af hvilka besegrades de? Af andra, också oöfvade trupper, men som då hade skickligare officerare. Modet, fosterlandskärleken gjorde de största offer, och så ihärdiga, tappre och hårdnackade anfall och försvar som man äfven i början af broderkriget i Amerika blef vittue till, skulle svårligen vanliga kasernerude legotrupper kunnat ästadkomma. Men när vi nu, utom våra frivilliga nationaltrupper i Sverige, hafva vår goda iudelta arme, som ensam är tillräcklig att tillbakaslå anfall af 60,000 ryssar och vi dessutom lätt kunna ställa på benen 80,000 man beväring, så tror förf., alldeles i rak strid mot hvad som yttrats i J. A. H:s Svenska Tidning, att vi, äfven om det blefve ett fruset Alands haf, ej skulle behöfva tänka på, såsom det i nämnde tidning stod: quil 2y a que des coups å gagner (att vi af ryssarne ej kunna vänta Oss annat än ett kok stryk). J. A. H. är general — hvarföre icke säga det rent ut? Han är chef för en corps och är ibland mycket nära den kungliga familjen. Att J. A. H. derför nu uppträder för dynastien, liksom han gjort mer än en gång förut i bladen, må man ej allt för mycket undra på. Att han nu åter gör det, är påtagligt. Han har härvid fått en medbjelpare i major G. M. Stiernsvärd. Det är dock märkvärdigt att herr generalen icke protesterat på det allra kraftigaste mot regeringens åtgärd att så ställa till att vi svenskar möjligen kunna få ett kok stryk, nemligen derigenom att regeringen icke eus har dugliga gevär för så ringa styrka som 20,000 man. Man begär från bögre ort bara uppoftringar af penningar och manskap utan att förut hafva visat att det manskap som redan finnes, är väl väpnadt. När det nu är militärer ex professo, blaud dem generaler, som ställa så illa till, hvilket förtroende kan man då ba för dem när de i en pockande ton begära en utsträckning af näringspligten. Låt svenska folket göra upp sina egna försvarsplaner genom dem som dess representanter sjelfva hafva förtroende för. Om denna billiga begäran uppfylldes och man slapp det eviga slamret från regeringen och dynastiska sakförare, så skulle vi kunna uppställa en helt och hållet frivillig korps, som, i förening med indelta armen och värfvade trupper, vore mer än tillräcklig att värna vår sjelfständighet. Hela J. A. H:s artikel i Aftonbladet flödar af sofismer, som alla gå ut på att tillintetgöra national-försvaret, churu han naturligtvis söker att ge sin uppsats en annan air. Se här ett par prof. Generalen rider först på att — derföre att såväl beväringen i Sverge som de konskriberade i Frankrike äro skyldiga att tjena en viss tid, — dessa båda förpligtelser skulle vara en och summa sak, ehuru han längre fram tillägger att det just är sättet, hvarpå beviärimgen hos oss begagnas, som gör den så olika med andra länders konskriptioustrupper. Ja, det varjust det! När nu sättet är alldeles olika, är det då månne orätt att påstå, det vår beväring och konskriptionen i Frankrike äro helt och hållet olika saker, endast liknande hvarandra deri att beväringen tjenstgör 15 dagar i 2 på hvarandra följande år, då de franska konskriberade stå i armen 7 är. Att båda förpligtelserna äro tvång, kan icke nekas, men det mäste väl vara en betydlig skillnad i att tvingas tjenstgöra 30 dagar i stället för 2,555 dagar. Men likheten blir betydligt större om, såsom vår regering nu föreslagit, beväringen skulle tjenstgöra 105 dagar under 4 år och, liksom de konskriberade i Frankrike, utlottas. Ginge detta förslag igenom, så skulle regeringen nog vid första tillfälle veta ställa så till att tjenstgöringstiden ytterligare utsträcktes. Det är endast det första steget som kostar. Man måste derföre mota Olle i grindo, Hvem kan nu neka till att Göteborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning har fullkomligt rätt då den säger att det varit alldeles i sin ordning att man begagnat ordet konskription om regeringens projekt, för att skilja detta projekt från vårt gamla bevärings-system. Och dock har herr peneralen panna att säga alt det är ganska illa att man drager den förhatlighet man lyckats (sie!) gifva åt den ena saken (konskriptionen) öfver på den andra (svenska regeringens förslag), för att dermed nedgöra densamma,. Sådant — tillärvser den Kla sene