— Hörpå, min vän, ropade han, jag har några ord att säga dig. . Herden, en liten gosse på sin höjd tolf år gammal, stannade straxt och frågade: — Är det med mig ni vill tala? — Ja, min vän, just med dig. — Ar det för att fråga mig om vägen? — Hvad är det då för? — Jag vill språka med dig om ett och annat en stund. — Jaså; det går inte an; ty om fåren komma hem, utan att jag är med får jag kanske stryk, Rolf tog upp ett par tre silfvermynt ur sin ficka och räckte dem åt den lille herden. -— Se här, mitt barn, sade han, om du får stryk, skall du åtminstone ha något att trösta dig med. Gossen såg förvånad på mynten. Han skyndade att taga af sig Mössan och stod ifrån den stunden helt och hållet till Rolfs förfogaude. Hundarne fingo föra hem hjorden bäst de kunde, och om något bland fåren förirrade sig från de öfriga, skulle man helt säkert återfinna det följande dag, då hvarken vargar eller marodörer funnes i trakten. — Min vän, frågade Rolf, bor du häri byn? — Ja, min herre. . — Då bör du erinra dig ha sett en liten koja, som förr hade sin plats just h r. — Ahl! ja... jä, svarade herden, tjufskyttens hus, eller huru? — Ja; hvart har det tagit vägen? — Det har blifvit nedrifvet. — Jag ser det; min vän? .