Dagens Nyheter – 3 april 1866, sida 1

FASOS SMET ERE DESS ae La Tro ps ge Tremblaye. Hvart begaf han sig? Icke vill slottet; derpå kän man vara säker. Hvad skule han väl ensam och utan: bjelp, förmå uträtta nor personer som sannolikt: voro omgifua och försvarade af en hel arme utaf lakejer? — Alldeles ingenting. Vär hjelte eriurade sig att det fanns en tarflig koja i hvilken han sjelf sett dagens ljus, och hvarest tvenne gamla bodde eller åtminstone hade bott. Rolf ärmuvade sig med klappande bjerta öfverstigå tviskoln till denna koja, han ämnade icke kusia sig i de båda gamlas armar, och med tårtyllda Ögon utropa: — Hir är er Son, som, älskar och som gläds öfver att efter mångårig skilsmessa få slu cr i sin famn! : Han ville endast veta om bans föräldrar lefde innu, och om deras omständigheter voro goda. Befuuno de sig i nöd, ville han gifva den ca penningsumma, utan att likväl låta dem veta från hvem den kom, — Den unge manren uppnådde den plats der familjen Rigauds stuga ätt; denua var nu försvunneuv. Vi söka icke beskrifva hans häpnad, ej heller deu titta smärta som afmälade sig i hans ansigte, vch hvilken tydligt bevisade att kärleken vill föraldrsr och fidernebem aldrig fullkomligt utplånas ur ett menskligt hjerta, detta må vara huru förbärdadt som Helst, Plötsligt hörde Rolf ljudet af skällande huncar, som värnade sig det ställe der än var. Efter eu stund kom cr talrik färhjord sprins gaude förbi honom, jogad och samwwmanhällen at trå präktiga huudar. Eqa herde slutade det länga tåget. Rol rörde vid denues axel mod ändan ul sitt ridspö.