Dagens Nyheter – 31 mars 1866, sida 2

nn SANN landsvägen, som framgick mellan väl skötta åkerfält, färdades en liten trupp ryttare i sakta mak. Dessa ryttare voro till antalet nio. Slumpen hade ordnat dem så att de bildade förtrupp, hufvudstyrka och eftertrupp. Förtruppen utgjordes af en enda man, som red tio å tolf steg före sina följeslagare. Sex ryttare bildade hufvudstyrkan, och slutligen på ungefär femton stegs afstånd från dessa kommo tvänne andra. Alla dessa män, med undantag af de två sista, voro klädda i en likadan drägt, som hvarken var ett livre eller en uniform utan någonting midt emellan soldaters och betjenters kostyms Alla hade långa mustascher, oerhördt stora värjor, pistoler och en liten kappsäck fästad bakom dem på hästryggen. Hästarne voro starkt byggda, i stånd att uthärda en lång färds mödor. Den ryttare, som utgjorde förtruppen, sjöng med ljudelig röst den ena visan efter den andra, och ibland talade han helt högt till sig sjelf: . — Vid min guitar och nin sabel! ropade han en gång och det så hårdt att till och med de båda männen i eftertruppen hörde det, ett så vackert sångstycke får man leta efter! På detta karakteristiska utrop har läsaren utan tvifvel igenkänt f. d. sergeanten vid franska gardet La Rose, äfven kallad Nyckeln till hjertan. De sex ryttare, som följde närmast efter honom voro de pålitliga karlar La Rose åtagit sig att skaffa, och som skulle bidraga till utförandet af chevalier Tremblayes planer. Rolf sjelf och hans trogne Jakob voro de båda ryttare som redo sist. Den förre var klädd nästan såsom en militär, den sednare bar ett livr, som dock ej hade ätten Tremblayes färger. (Forts.