Dagens Nyheter – 31 mars 1866, sida 1

— Kontanterna ha flytt sin kos, sade han derpå. Men, hvad gör det? ... Viäro ju gamla bekanta, pappa Chenillard; skrit upp på min: räkning och jag svär er vid min guitart och min sabel att ni skall få betaldt msd det första. Den halte skakade hufvudet. — Ingen kredit, sade han derpå; är ni utah pengar, blir ni utan bränvin. — Käraste pappa Chenillard, visa er nu gentil en gång i lifvet. — Nej. Godnatt med er! Den halte aflägsnade sig utan medlidande. — En simpel karl den der! munilade La Rose. Om jag sk.lle ge honom en örfil... krossa -hufvudskålen på honom... Men — det lönar inte mödan. Det är inte blod jag töistar efter. Sedan han en stund gnolat på en visa, steg han upp, fattade sin sabel och sade: — Nej, vid min guitarr och sabel, nu lemnar jag det här ogästvänliga kyffet. Jag nedkallar alla gudars förbannelse öfver denne givigbuk till värd, som vägrar lemna ett lumpet mått bränvin på kredit, när det gäller att fuktå en medellös Orpheus, en krigares, en i olycka stadd fruntimmerskurtisörs torra strupe; och, så sant jag heter La Rose, öfversliger jag aldrig mera denna tröskel. Den halte uslingen Chenillard får sedan stå sig utan mig, om han kan. Och mannen med den skarlakansröda rocken ämnade verkligen gå sin väg, då han hörde eh röst bakom sig ropa: j — Herr La Rose! Herr La Rose! Ett ord om jag får be... Han vände sig hastigt om och vårseblef herr Tremblaye. ;