Dagens Nyheter – 31 mars 1866, sida 1

— Huru! min herre, ni skulle vara så rod? — Jä, såvida ni nemligenh finner mig värdig äran af ert sällskap. — Åck, min h-rre! utropade La Rose hän ryckt, ni är ett fenomen, ja ett riktigt fenomen, det säger jag. Ert handlugssätt är lika djupt rörande som det är ovånligt!... Vid min guitarr och min sabel, jag vill blifva er vän!... Så sanut jag heter La Rose, är inte ni en bekantskap, som bör odlis. Ja, min Nere, ja, min vän, ni är en blaud mensklighetens heroer! Och mannen med den skarlakansröda rocket satte sig midt emot Rolf. Den balte som girvit akt på hvad som tilldragit sig, hade icke förr sett La Rose taga plats vid herr Tremblayes bord, förrän han kom fram, utan att vara kallad, och frågade om han fick servera någonting. — Låt oss få litet af hvarje; svarade Rolf och kastade ett femfranesstycke på bordet. Chenillard stoppade detta genast i fickan. Straxt derefter kom han bärande åtskilliga små bägare, fyllda med olika slag åf spritdrycker. — Ack! min ädle vän! utropade La Röse, obeskritligt rörd af denna frikostighet, vid Cupido, jag känner ingen dödlig begärvad med så stor belefvenhet söm ni! Åhl ni måste vara oemotståndlig för hvarje qviuna. — Jag ser i andanom hela den oändliga skaran af skönheter, hvilkas hjertan ni röfvat. i Härpå tömde han tvenne bägare nästan i ett ändedrag och började sjunga en munter kärleksvisa. — Detta bränvin är godt, sade han, sedan han slutat sången, men denna ärrack är bättre... Och hvad denna genevet beträffar, anser jag den vara en dryck värdig gudar.