Dagens Nyheter – 31 mars 1866, sida 1

— Min herre, sade han, jag tror mig icke ha den äran... — Att känna mig? frågade Rolf. — Just det, min herre. — Det förvånar mig inte alls; tyjag känner icke heller er. — Men ui uttalade ju nyss mitt namn? . — Jag hade straxt förut hört er sjelf uttala detsamma. — Ja, deri har ni rätt... Är det så att jag kan vara er till tjenst? — Ni har en vacker röst, herr La Rose. — Tycker ni det? — Ja, charmant. — Åhja, inte är den så oäfven. . . Något hes i afton, tror jag. : i — Det är möjligt; men jag är kännare och sätter den mycket högt. — Ni är alltför god. — Det är verkligen synd att ej få-fukta en strupe, hvarur sådana toner utgå. — Så tycker också jag; Men ack! min herre, ni här hört samtalet mellan pappa Chenillard och er ödmjnke tjenare. — Det har jag. -— Min strupe bar ingenting att förebrå mig jug hur gjort hvad jag kunnat för denktinna. — Ju visst. Men icke är det värdt att dö åf törst, derfore att den halte uslingen, såsom ni nyss kallade värden, inte här något hjerta i sig. — Detta är lätt att säga, men huru göra, för ätt utdvika ett sådant öde? — Ingentiug är enklare. Sätt er bara ned midt emot mig vid det här bordet och intag de förfriskningar jag nu ämnar reqvirera .,