Dagens Nyheter – 29 mars 1866, sida 2

och uppätvridna. Som han ständigt skrattade, var man oupphörligt i tillfälle att se hans mörkgröna, maskstungna tänder. Denne man bar svarta silkesstrumpor, hvarå funnos stora hål på flera ställen, ett par byxor, som fordom varit hvita, en urblekt väst, hvars färg ursprungligen måtte ha varit blå, och en skarlakansröd rock med stora kuappar af stål. Hatten hade form ar en militärisk hutvudbonad och tycktes ha varit med många är både i solsken, hagel och regn. fn lång sabel med fäste af messing hängde vid hans venstra sida Denne muns insträde på krogen var mycket teatraliskt. Han tog tre långa steg fram på golfvet, förde derefter två fingrar till hatten och bugade sig ät alla håll. IHärpå utropade han med jovialisk min och en stämma, hvars heshet vittnade om ymnigt förtäraude af starka drycker: — Sällskapet är talvikt, ser jag, och på samma gång valdt! Glada turar allesammans, så sannt jag heter La Rose och var en af franska gardets prydnader den tid jag tjenade som sergeunt dervid... Karlar med hjerta i bröstet och stål i armen, skapade lika mycket för jungfrukammaren, som slagfältet. Vid wmin guitarr och min sabel, skylten ljuger icke då den säger att Mars och Venus förenas här... Lefve Kärleken och kriget! Och härpå började han sjunga — så falskt som möjligt — en gammal kuplett, hvars innehåll icke var af den beskaffenhet att vi kunna här återgifva detsamma. När han slutat, läto några bravorop höra sig. En spelare, som hade otur och blifvit störd af sången, ropade med vresig ton: