Dagens Nyheter – 29 mars 1866, sida 1

— Så mycket bättre. Det som blir öfver får du behålla för egen räkning. Jakob tackade och gick ut. Klockan sju på aftonen knackade någon sakta på Rolfs dörr. — Stig in, sade denne. Jakob öppnade dörren och stack in hufvudet. Det var först sedan han förvissat sig om att ingen var inne i rummet, som han dristade stiga på. Han bar ett stort knyte i handen. — Ahl! är det du, utbrast Rolf. — Ja, herr chevalier. — Du kommer från Saint-Antoine-gatan? — Direkte .,.. Och nu har jag med mig hvad herr ehevaliern befallt mig auskalfa. — Låt oss se, Jakob öppnade knytet och utbredde på en soffa ett par byxor, en rock och en vist, hvilkas blotta åsyn kommo Rolf att draga på munnen. Inogen af dessa klädespersedlar var trasig; men mångabauda tecken gåfvo tillkänna att c varit mycket och länge med i verlden. För öfrigt innehöll knytet ett par spräkliga bomullsstrumpor, en särdeles illa medfaren hatt och alldeles nya skor, försedda med jernbeslag under klackarne samt starka remmar. Såsom Rolf begärt, Yar nytt foder insatt i kläderna, hvilka man således knude taga på sig, utan att bryta mot snygghetens Ingar. — Ypprrligt! utropade Rol, allt detta är valdt af. en mästarehand! — Herr ehevaliern är nöjd med mig? frågade Jakob, hvilkens ögon blixtrade af glädje. — Ja, min gosse. — Deröfver är jag gladare än om jag fått hundra louisdorer. Rolf utbrast i skratt.