Insända artiklar. Vid riksdagarne väckas hundratals motioner af riksdagsmän, hvilka söka få lagstiftningen förbättrad, upplysningen befrämjad, missbrnk afskaffade, nyttiga inrättningar stiftade, allmänua företag understödda o. s. v. Dessa enskilda motioner äro upphofvet till nästan alla positiva framsteg som samhället gör. Nästan samma roll som motionärerna vid riksdagarne, spela insändarne i afseende på tidningarne. Det är ofta desse som påpeka för oss det goda som utföres, det oriktiga som är 1 fråga att verkställas, de besvärligheter som allmänheten lider af; det är de som icke sällan understödja tidningarne i deras bemödanden att skingra fördomar, mota maktmissbruk och föra frihetens talan mot tvång och förmynderskap. Tyvärr ega vi alltför litet utrymme att kunna imföra alla de insända artiklar som komma oss tillhanda. Särdeles i detta ögonblick hafva vi svårt, emedan massan af sådana artiklar vuxit tiduingen alldeles öfver hufvudet. Men för att åtminstone bringa insändarnes afsigter och hufvudåsigter under allmänhetens pröfning, meddela vi härnedan ett sammandrag af ett par, att börja med. Landtmiäterikårens omständigheter. En gammal landtmätare upprepar de välgrundade klagomålen öfver ställningen inom denna kår, som nu räknar dubbelt. så stort antal personer som det finnes arbete för. Han säger vidare Alltsedan år 1805, då kommissions-landtmätarnes löner indrogos till stats-verket, men den lönlösa renovationsskyldigheten af kartor och andra handlingar till general-landtmäteri-kontoret fick qvarstå, hafva de sålunda lönberöfvade kommissions-landtmätarne fått vidkännas den hårdaste beskattning till staten, som någon rikets undersåte kunnat åläggas, hvarföre alla lönlösa kommissionslandtmätare synas böra ega rätt att af statsverket fordra godtgörelse för sina, utan ringaste ersättning, till general-landtmäterikontoret, för statens nytta aflemnade -kartor och handlingar. Insändaren föreslår: I hvarje län bör som hitintills finnas en förste landtmätare med lön 3000 rdr, en andre med 1,500 rdr, och så många kommissions-landtmätare i hvarje län som behofvet fordrar med lön, hvardera 1,000 rdr, men inga s. k. v. kommissions-landtmätare må hädanefter tillsättas annorlunda än som vikarier, vid behof; och då landtmätarnes antal är vida större än behofvet fordrar, men landtmäteri-göromålen i mån af deras fortgång årligen minskas, så torde kommissionslandtmätarnes löner böra ställas på indragningsstat och landtmäteritaxan i följd härat nedsättas och jemkas så mycket som möjligt till jordegarnes lindring. i Konungens befallningshafvande borde, i samråd med förste landtmätaren, någorlunda jemte i tur, utdela förrättningarne emellan landtmätarne i hvarje län, och förste landtmätaren icke befatta sig med privata landtmäteri-förrättningar. Vidkommande slutligen landtmätarnes pensionering föreslås: Vid 60 lefnadsoch 35 tjensteår, ifrån examensdagen räknadt, böra landtmätarne vara pensionsmessige och erhålla, vid afskedstagandet i pension: förste landtmätare 3,000 rdr, andre och kommissions-landtmätare 2,000 rdr, hvaraf landtmätare som tagit afsked med pension sedan kongl. brefvet den 16 mars 1858 utfärdades jemväl böra komma i åtnjutande, särdeles andre och kommissions-landtmätare, enär den hitintills nog ringa pensionen, 900 rdr, knappast är tillräcklig för en enda person, ännu mindre för en familj med tlera personer. Teknologiska institutet. En insändare framställer följande, som det vill synas ganska tänkvärda anmärkningar i afseende på denna anstalt: Vid betraktandet af teknologiska institutets katalog kan man ej undgå att förvånas öfver det ringa antal elever som der finnes uppgifvet. Omkring fem elever belöpa sig på hvarje lärare och om räntan på byggnaden medtages i beräkning, bekostar staten, för blotta undervisningen, på hvarje elev årligen 1,000 rdr rmt. För denna summa borde en särdeles god undervisning kunna erhållas under tre års kurs, men staten sjelf har en annan åsigt och stämplar institutets undervisning som underhaltig, då dess högsta examen ej anses berättiga till inträde vid t. ex. vägoch vattenbyggnadskorpsen, utan dertill erfordras Mariebergsexamen, som är två-årig kurs och der lärjungens tid är upptagen med en mängd militära, för ingeniörsvetenskapen alldeles fremmande ämnen. Det är naturligt att ett undervisningsverk som staten sjelf förklarar rättslöst ej kan vinna anscende och förtroende, om ock aldrig så mycket påkostas, och det måste förundra hvar och en, att institutets direktion icke uppbjuder all sin förmåga att sätta sitt läroverk, så väl i duglighet som rättigheter i teknisk väg, icke allenast i jemnbredd utan långt framföre ett läroverk, som har kortare undervisningstid och är satlftadt för helt annat ändamål. Endast på så sätt kan teknologiska institutet vinna förtroende och statsanslagen till detsamma icke anses vara till större delen bortkastade. rukare i April cCceP Minneslista för Jord anL MT. 1 1