Dagens Nyheter – 26 mars 1866, sida 1

— Vill herr chevaliern vara god och se litet åt sidan, sade han, då de väl voro ute på gatan. I denna lind, hvars grenar sträcka sig öfver planket, klef jag upp och gömde mig. Jag hade derifrån en ypperlig utsigt öfver hela gatan, så att jag ej kunde undgå att märka åt hvad häll frun begaf sig. Medan jag väntade, fastgjorde jag ett rep, som jag för alla händelser tagit med mig, vid en af de starkaste grenarne för att kunna komma ned till marken lätt och utan att åstadkomma något buller. Frun gick åt venster... Medan Jakob talade sålunda, förde han sin husbonde med sig i den riktniug fru Tremblaye natten förut gått. Då de kommo till ändan af gatan, vek han af åt höger och återtog sin för en stund afbrutna berättelse. — När jag uppnådde det här hörnet, sade han, hade frun försvunnit... — Försvunnit! utropade Rolf. — Ja, det vill säga, jag såg henne icke mera af det enkla skälet att hon tagit plats i en bärstol, som hastigt aflägsnade sig. Jag följde efter denna... Här tystnade Jakob, men fortfor att gå framåt med stora steg. Den gata, hvarpå de båda männen nu befunno sig, var synnerligen smal, och en hel mängd ännu trängre tvärgator korsade densamma. Jakob betraktade väggarne och planuken med mycken uppmärksamhet. Plötsligt stannade han och pekade på ett litet rödt kors, som var ritadt å väggen af ett höruhus. oo Jag tog med mig krita, sade han, och tecknade ett sådant der Kors vid hvarje gathörn, som vi veko om. Nu efteråt är jag särdeles glad öfver denna min omtänksamhet; ty