SESSPE TEERSRAESPSIGES a SSA RA er rr nens kN ARSA Den unge kammartjenaren spratt till och bleknade. — Ni, olycklig, herr chevalier! utropade han. Och hvarföre? — Jag älskar min hustru... och jag befarar att hon är mig otrogen. Jakob skakade på hufvudet med en min som tydligen angaf att han icke delade sin husbondes tro. — Åh! deruti misstager ni er bestämdt herr chevalier, svarade han. Det är alldeles omöjligt! — Omöjligt, hvarför det? — Ni är jun den vackraste, den ädlaste, den bäste bland män. Jag anser det omöjligt för en och hvar att icke älska er och ännu omöjligare att bedraga er. Ett melankoliskt småleende krusade Rolfs läppar. — Min käre Jakob, svarade han, verlden är, gudnås, icke så god som du... Det är emellertid för att få mina tvifvel skingrade som jag behöfver din hjelp. — Hvad vill ni jag valier? Rolf omtalade för sin kammartjenare hvad vi i slutet af förra kapitlet berättat för läsaren. Jakob lyssnade till hans ord med synbar förvåning och häpnad. — Du förstår, sade Rolf till slut, att detär alldeles omöjligt för mig att hinna följa efter min hustru. Naturligtvis får hon alltid för stort försprång... Och framför allt är det vigtigt att hon ej märker det jag upptäckt hennes nattliga promenader; ty du kan väl förstå att jag vill hämnas på ett lysande sätt, om hon är mig otrogen .: .. (Forts.) skall göra, herr che