Det är verkligen mycket möjligt att Cal Johan, som var Synnerbgen mån om sig, tog pemdugar af Alexander, men det år ieke beller otroligt att, om han a Jorde det, sådant skedde emedan Carl Johan t alla fall villa komma ifrån Finland — en förutsättning son vinner Ökad tr vovärdighet deraf, att Carl Johan sedan och under hela sia regering anusäg Sveree halva gjort en vinst på att bliva af med Fiuland och förenadt med Norge, Konungen yvtirade ock vid månea tillfällen, att Sverge och Norge förenade aldrig behöfde frukta för ett fiendtligt infall, men han tillade på samma vång utt de båda rikena icke borde befatta sig med ancclägenheterna på kontinenten. Också är det en sanning att den tänkande och upplysta delen al svenska uationen icke nu mer ens drömmer om att återerötra Finlavd, hvarföre det skämt, ex i Paris bosatt och der för sin ädellet allmänt aktäd framstående polack för Icke så länge sedan yttrade till fört. tj saknar erued, eler att i Sverge finnes det endast frå personer som tänka på att återvinna Finland: Carl XV och — v. Qvauten. Men ehuru Carl XIV Johan icke trodde på landeröfringar från Sverges sida, ja, ansåg tauken på dem helt och hället förkastlig. så emotsäg han dock något annat — en ätererötring nemligen at. den svenska friheten och Sverges gåceude I ex demokratisk riktulug. Det är all mänt kändt ei Napoleon I yttrat: om femtio är är Europa antiugen kossackiskt eller republikanskt. Bernadotte, ms f.d. general, yttrade deremot en gång till en högre ho Munktionär, som ännu lefver i Stockholm: om femtio är är Sverge en republik. — Ilofmannen svarade att detta ieke vore hans tanke, emedan Sverge vore så royalistiskt sinnadt. — Ja — genmälde kungen -— det beror på hvilken ko nung då sitter på svenska tronen. Vare six nu att Carl Johan tänkte: apris nous le deluge (efter mig får det på huru det san) eller af andra lätt begripliga skäl — HO af, det föll honom aldrig in att söka, såsom hans efterträdare, att få ständerna att förändra principerna för den at honom stiftade bevaringen. När Carl Johan — den eelebre fältherren — ansåg oss vara tillräckligt försvarade genom vär iodelta arme och vår beväring, hvadau kommer det sig då att hans eousou Carl XV hur ett sådant misstroende till vårt nuvarande försvar, och det oaktadt sedan Carl Johans tid både åldersklasserna och öfumgstiderna för bevärlngen blifvit utsträckta och vi til på köpet fatt oss öfver 40,000 frivilliga skarpskyttar? Vi skulle kunna, men vi vilja ej för det niärvarande VvUra Oss mer än vi redan gjort om de innersta motiven. Uppsatsen är ock redan ut tillräckligt lång. Vi luskränka oss derföre för tillfället till att varna ständerna att ingå på hvilket förslay som helst till onbildning uf nationalbeväpningen förr än nästa riksdag sanmanträdt. Osmond.