Dagens Nyheter – 22 mars 1866, sida 2

som syntes vara mycket sorgsen, med tårar i ögonen och under varma försäkringar om sin tillgifvenhet för chevaliern, bedt honom att få vårda denne. Jakob hade gifvit efter för den unga flickans böner, och denna hade vakat natt och dag vid Rolfs sjuksäng. Sedan Jakob slutat sin berättelse, sökte Rolf utfundera hvem den unga flickan kunde vara. Slutligen hviskade han: — Esmeralda! I detta ögonblick öppnades dörren och lätta steg hördes. : — Se här kommer hon! utropade Jakob. Rolf reste sig upp i sängen och igenkände mamsell Lucifer. — Gud vare lofvad! utbrast Venus, ni är räddad. — Nil!.. stammade Rolf förvånad. — Ja! hvem skulle det annars vara om ej jag! Derefter fullföljde hon med stigande värma: — Har jag ej en gång förut räddat ert lif? Finner ni mig icke alltid mellan döden och er? — Men genom hvilken oförklarlig slump har ni fått veta att döden hotade mig? — Det är icke slumpen, utan min vilja som fört mig hit. Jag kom för att tillsammans med er begråta er fästmö, min beskyddarinna och enda vän... Vid dessa ord dolde Venus ansigtet i händerna, och hennes tårar runno ymnigt. Derefter återtog hon: — Jag har kommit tillbaka ofta, emedan jag fann er i behof af tillsyn och hjelp; jag har sagt till mig sjelf: Det var Gud som skickade mig hit. Såge ni måhända hellre att jag ej kommit? ; ; s (Forts.