Dagens Nyheter – 22 mars 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubaromn, (Forts. fr, föreg. Af) — Bättre, min far, mycket bättre. Jag känner att jag återfår krafterna allt mer och mer. . -. Men jag är törstig. Venus bar fram silfverbägaren, och Debora drack begärligt. Derpå återtog hon: — Jag känner att mitt tillfrisknande kommer att gå mycket fort.,. Jag är redan nu så godt som återställd ... Inom ett par dagar kan jag lemna sängen, kanske fara ut och inandas den friska luften. Sedan ytterligare några dagar förlupit, min Rolf, äro vi gifta.. . Och sedan blir jag din Debora, din trogna, din ömma Debora. Bolf!. .. Rolf! Känner du dig icke lycklig, obeskrifligt lycklig, när du tänker på all den sällhet som väntar oss? Medan den döende flickan uttalade dessa ord, satt hennes mörderska i ett aflägset hörn af rummet, med ansigtet vändt bortåt. Månne detta ansigte afspeglade ångerns qval? Nej, snarare stod en viss tillfredsställelse att läsa deri. Till den grad förmår svartsjukan förderfva det menskliga bjertat! Rolf hade all möda att beherrska sig; han ville utbrista i gråt, och dock måste han visa sig glad och nöjd... — Ack ja, oändligt lycklig, stammade han till svar på den unga flickans fråga. — Så snart vi blifvit gifta, lemna vi Paris på någon tid, och resa utomlands eller huru? — Ja, om du så önskar, min Debora, — Vi skola besöka en mängd herrliga trak