xs samtal... Jag förmodar ni mig ett ögonblic vet hvem jag ir? Moses gjorde en jakande åtbörd. — Ni vet att Debora och jag äro trolofvade, fortfor. Rolf. Såg mig nu uppriktigt hvad ni tänker om den unga flickans tillstånd! Säg mig sanuingen, jag besvär er derom! — Ni hörde ju nyss, huru jag besvarade samma fåga, framställd af Nathan. — Jag märkte att ni tvekade, innan ni fällde ert yttrande. Ni ville icke göra den stackars fadren ännu olyckligare genom att betaga honom hoppet; och deri gjorde vi rätt... Men med mig är det ett annat förhillande, jag är ung, jag har mod och sinuesstyrka. Man skulle kunna slita hjertat ur kroppen på mig, utan att atvinga mig cit rop. Sig mig sanningen osminkad! — Nävål, geumälde Moses och skakade sorgset på hufvudet, er trolofvade kan icke mera räddas! Tlennes lifsgnista slocknar snat. — Huru många veckor kau hon lefva, tror ni? — Låt oss icke tala om veckor... — Huru många dagar då? — Hon lefver icke en dag till. Rolf gjorde en åtbörd af förtviflan. — Au timmar då? stammade han. Iuru många tunmar? — På sin höjd en. Rolf böjde hufvudet. Det syntes att han i detta ögonblick led de rysligarte qval! — Ack! fortfor Moses med dof röst och synbarligen djupt rörd, så ung, så vacker, så rik, så älskad!... Och ändock döl... Det är för färligt! — Men hvaraf kommer det sig, frågade Rolf,