sig på en stol, utan att säga ett enda ord. Nathan gick fram till honom och frågade sakta: — Nåväl, huru finner ni henne? Den gamle läkaren fästade jå IHesekiel en genomträngande blick. — Den stackars flickans tillstånd har icke förbättrats, sade han deref Besynnerligt nog har hon inga plågor... Låt heune fortsätta att ta in al hvad jag ordinerat. Derpå hviskade han i Nathaus öra: Vetenskapen förmår icke rädda er dotter Ni måste derföre auropa våra fäders Gud den Gud som icke ville tillstädja Abraham att offra sin so; endast på honom kan ni bygga ert hopp. — Huru! Ni förtviflar således om hennes tillfrisknande? — Nei, det gör jag icke... Hon är ung och har god sömn... Jag för mia del kommer att hoppas ända iu i sista ögonblicket. — Ja, men hvarföre icke försöka något medel? — Helt enkelt derföre att jag icke känner något medel, som kan bota hennes onda. Jag vet icke hvilken sjukdom hon har. Under hela den länga tid jag varit praktiserande läkare har jag uldrig påträffat ett dylikt fall! Pulsen slår jemnt, blodet cirkulerar obehindradt, hon sotver godt och har inga plågor; och dock altynar hon allt mer och mer... Oförklarligt!. .. Emel lertid förlora icke modet, min gamle vän, utan gör som hoppas! Iärjå steg Moses upp och beredde sig att gi. Kolt följde honom ut i yttre rummet och hejdade honom der. Min herre, sade han, var god och bevilja