Dagens Nyheter – 21 mars 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af förf. till )Jcan Vaubaromn. (Forts. fr. föreg. AP) — Hvad mig beträffar, sade Rolf, skulle jag långt för detta ha ufiagt ett besök hos mamsell och hennes fru mor för att betyga dem min tacksamhet för alln de omsorger de slösat på mig, såvida jag nemligen vetat namnet på gatan, der de bo. Men i min tankspriddhet kom jag icke att ge akt derpå, när jag begat mig från dem morgonen efter den olyckliga natten. Denna dubbla förklaring tillfredsställde Debora; hennes misstankar försvunno straxt. Hon kastade sig om sin väninnas hals och tackade henne för den godhet hon visat Rolf. — Nåå, frågade Venus efter en stund med fullkomligt lugn röst, när blir det bröllop af? — Snart, hoppas jag! utropade Rolf. Debora svarade rodnande: — Åh! ännu är inte dagen bestämd... — Så fort min dotter återvuunit helsa och krafter, sade Nathan, skola de unga tu blitva ett. — Och nu, kära syster, hviskade Debora till Venus, skall ni säga mig hvad ni helst önskar få till present af mig på min bröllopsdag? — Hon vill ge mig en present, tänkte Venus; Nåja, jag skall icke visa mig mindre gifmild än bon... Hon skall få en dosis gift at mig i stäl !