Dagens Nyheter – 21 mars 1866, sida 1

Klockan var omkring tio på aftonen. En1 Jampa upphste svagt Debo Den sköna judianan I igen; hon var ytterst blek, och hevnes ögon tillslutna. Hon andades sakta och långsamt samt tycktes sofva mycket mgnt. Tre andra personer befunno sig i nummet. Hesehiel Nathan stod stödd mot en at de vridna pelarne, som uppburo sänghimmeln. Hans blickar voro än fästade på Debora med ett uuryck al ångest, åu rigtade mot himmelen. Sorgen hade helt och hället förändrat honom. Vi veta att Natban i sjeltva verket var en ful man; men nu, när han gråtande och bedjande vid sin dotters sjukh du, när den djupaste förtviftan afspeglade sig i hans drag, skulle han nästan ha kunnat kallas vacker. Vid hufvudgärden satt Deboras fästman, Ro at Tremblaye, med ansigtet gömt i slang händer. Då och då frawmsipprade en tår mellan tingrarne. Poem föustersmyg satt mamell bur cifer; hon höll i ena handen ev silfverbögare och i den andra en tesked, med hvilken hon rörde om inuechället i bägaren. Venus var lika blek som hennes döende vdnna. Efter en stund gjorde De böra en rörelse och öppnade ögonen. Rolf Iyftade genast upp hulvudet och blottade sitt tärdränkta ansigte. Nar than lemvade sin plats och skyndade frim till hufvudgärden. Venus ceusam bibehöll sanma ställning. — Min far... sade Debora med knappt hörbar röst. — lär är jag, mitt kära barn, svarade juden. Här är jag. — Och... Bolf? frågade den unga fickan. Här, bredvid dig, sade Nathan för anda sängkammare. pit 8