Dagens Nyheter – 20 mars 1866, sida 2

IX. Judaskyssen. Dagen efter den då det bref afsändes, hvars innehåll finnes återgifvet i slutet af närmast föregående kapitel, kom mamsell Lucifer som vanligt, för att hålla Debora sällskap ett par timmar. Då hon trädde in genom dörren till den lilla salongen, tedde sig en högeligen oväntad syn för hennes blickar. Debora satt på en soffa, klädd i sin dyrbara österländska drägt, visserligen ännu blek, men med ett uttryck af obeskriflig sällhet i sin blick; på knå framför henne låg chevalier Rolf af Tremblaye och öfverhöljde hennes liljehvita hand med glödheta kyssar. Den unga judinnan hade på en enda dag undergått en riktig förvandling. Ungdomen och kärleken hade på några timmar åstadkommit, hvad de judiska låkarne förklarat omöjligt. Nathan stod ett par steg från den grupp, vi ofvan beskrifvit, och betraktade densamma under det att ett sällsamt småleende sväfvade på hans läppar. — Min dotter är räddad! tänkte han..-.. Men till hvilket pris! ! Venus studsade tillbaka likasom hade hon trampat på en orm. Hon ville tillsluta dörren igen och fly, för att annorstädes ge sin ursinniga svartsjuka luft genom klagorop och snyftningar. Men det var för sent; Debora hade redan varseblifvit henne. Den sköna judinnan reste sig upp och hållande Rolf i handen, skyndade hon mot sin väninna, sägande: — Se här är han, den som jag så ofta talat