Dagens Nyheter – 20 mars 1866, sida 1

qvick, rik och i en nära framtid ännu rikare! Hvem skulle ej afundas er? — Tänker ni verkligen hvad ni nu säger? frågade Rolf. — Ja visst. — Ni tror således att jag ej har att befara ett afslag, i händelse jag erbjöd en ung flicka min hand? — Ja, det tror jag. Eljest vore hennes familjs pretentioner särdeles svåra att tillfredsställa. — Om jag gjorde er dotter ett sådant anbud? — Debora? — Ja, just henne! — Herr chevalier, jag vill inte svara er; det kan aldrig vara er mening. — Jo! Jag älskar Debora af hela min själ och har nu den äran hos er anhålla om hennes hand. Vid dessa ord hoppade Nathan högt upp ur stolen, liksom hade han blifvit stungen af en orm, och utbrast: — Ni älskar Debora!... Abrahams och Isaks och Jakobs gud!... Ni vill äkta Debora! Bedraga mig ej mina gamla öron? — Nej! ni har hört rätt. — Ett så oväntadt anbud!... en sådan heder! ... — Nå, ni bifaller således min anhållan? — Ack nej, herr chevalier; tvärtom, jag afslår densamma. . — Ni afslår! utropade Rolf. — Ja. — Ni vägrar mig er dotters hand! Juden gjorde med hufvudet en jakande åtbörd. — Men hvarföre? . :. af hvad skäl?