Dagens Nyheter – 19 mars 1866, sida 3

Hvarjehanda Nyheter. Skendöd. I franska senatens session d. 26 febr. behandlades en petition, der man anhöll att de döda icke må begrafvas så fort som nu är stadgadt, på det ingen måtte bli lefvande begrafven. Petitionen blef remitterad till regeringen och till detta beslut medverkade isynnerhet kardinal Donnet, som bland annat yttrade: År 1826, sade han, stod på en mycket varm dag en ung predikant på predikstolen i en fullproppad kyrka. Plötsligt fattades han af en svindel, ordet dog bort på hans tunga och han störtade ned. Man bar ut honom och några timmar derefter ringde dödsklockorna för honom. Han såg ingenting men hörde ännu, och hvad han hörde var just icke egnadt att lugna honom. Läkaren förklarade honom död och utfärdade tillåtelse att begrafva honom. Biskopen i kyrkan, der den unge mannen predikat, infann sig och läste de profundis,, man tog mått af honom till likkista; natten inbröt och en hvar kan föreställa sig ångsten hos en lefvande varelse under sådana omständigheter. Midt under bullret af omgifvande personers samtal, träffas hans öra af klangen utaf en barndomsväns stämma. Verkan deraf var underbar och framkallade en öfvermensklig ansträngning. Den unge predikanten stod följande dagen äter på predikstolen och i dag, mina herrar, står han här inför er! En mycket klok hund. En hrL., som har en handelsbod på nedra botten i ett hus vid Kungsgatan i Skara, stod härom afton i ett rum, som genom en sal är skildt från boden, då något buller föranlät honom att öppna den mot salen vettande dörren. Derutanför finner han stående en för honom okänd, långhårig rapphönehund, som viftande och fnysande tyckes ha något att förkunna. Troligen hade djuret, genom att taga språng mot glasdörrarne åt gatan, beredt sig inträde i boden och, då han der icke fann någon menniska, passerat vidare. Hr L. följde nu hunden, som oförtöfvadt återvände till boden och der ställde sig att stirra på en i taket hängande fotogenlampa, å hvilken hela glaset var fullt af eld och hela lågan stod väl en fot hög. Så snart lampan åter blifvit bragt i vederbörligt skick, viftade och fnyste hunden på nytt samt försvann derefter genom de på glänt stående glasdörrarne lika vänligt som han kommit. Om ej detta sällsamma bud i rättan tid infunnit sig, hade ovilkorligen en explosion egt rum, som kunnat medföra de vådligaste följder. ee UBS