dem till älskarinnor, de åtminstone aldrig ingå giftermål med dem. Men genom en oerhörd ansträngning lyck xades hon bemästra sitt uppretade sikne. On inre röst sade henne att. det var klokare att fortfarande förblifva Deboras vän; ty man förråder lättast dem, hos hvilka man åtnjuter fullt förtroende. Hon återtog, efter att temligen länge ha iakttagit tystnad: — Och ni skulle känna er mycket stolt och lycklig öfver att få bära det vackra namnet Tremblaye, eller huru? — Stolt och lycklig! svarade judinnan. Ack, ja!... Men det vore icke för det vackra namnets skull celler derföre att jag blefve en förnäm dam ... Jag skulle bli stolt öfver att han funnit mig värdig sin hand... Hvad bryr jag mig om hans adliga börd, tror ni? — Debora, ni älskar honom då verkligen? Judinnan fattade Venus hand och förde den till sitt hjerta. — Om jag älskar honom! svarade hon derefter; ni frågar om jag älskar honom?... Kän hur mitt hjerta slår, när jag uttalar det outsägligt ljufva namnet: Rolf! Venus drog sakta undan hauden. Hon steg upp från soffan, ställde sig vid ett af fönstren, och började gråta. Debora märkte icke att hon grät, men snart blefvo henues snyftningar så högljudda, att judinnan oaktadt sin tankspriddhet icke kunde undgå att höra dem. ,Hon spratt till och sky ndade fram till Venus. — Kära syster, sade hon och omfamnade henne, jag tror, ni gråter! .. Men hvarföre? Mår ni illa?.. Jag besvär er, säg mig, om ni har någon sorg, hvarom jag är okunnig. Jag