— Förmodligen kommer han för att låna pengar? — Ack, nej! icke derför, svarade Debora ifrigt. Herr Tremblaye är nu rik och behöfver ej mera anlita min far i den vägen... För öfrigt kunde man tydligen se af uttrycken i hans bref att det var helt andra saker han hade att tala om. — Mins ni dessa uttryck, Debora? — Ja, det gör jag. — Lät mig höra dem. Debora läste upp hela brefvet utantill, ehuru hon sjelf hört det endast en gång. Venus kunde icke låta bli att rysa. — Ser du, kära syster, sade Debora, sedan hon slutat uppläsningen, märk väl dessa orden: Det är fråga om någonting, hvarpå nin lefnads lycka beror. Jag tycker man kan taga för gilvet att det bandlar om kärlek och att herr Tremblaye vill tala vid min far om mig och ingenting annat. i — Ni tror således, frågade Venus, att herr Tremblaye tänker ta er till hustru? — Han kan icke få mig på andra vilkor, och om han älskar mig, gör han det nog..— Ar ni då säker på att han älskar er? — Mitt hjerta säger mig det... Och jag tror ej mitt hjerta misstager sig. Veuus höll: på att låta sin vrede utbrista. Till den grad hade svartsjukan betagit henne förmågan att beherrska sig. Hon var nära att håna Debora, kalla henne judinna, en benämning som ännu på den tiden innebar en svår förolämpning, samt säga henne rent ut att Frankrikes ädlingar icke blanda sitt blod med Judas döttras och att, om de någon gång taga