så orolig... Aldrig förr har jag erfarit sådana känslor. Mitt hjerta slår så väldsamt... Jag är sorgsen, .tankspridd, rent af rädd, och på samma gång glad och lycklig... Det är likasom cn aning sade mig att en stor lycka kommer att träffa mig... — Men alla dessa känslor äro vil framkallade af någon händelse? .. De ha väl någon yttre anledning? On stark rodnad öfverfor den vackra judinnans ansigte. — Ja visst, stammade hon. — Och denna anledning, återtog Venus med återhållen andedrägt, för att bättre höra Deboras svar, denna anledning... hvilken är den? Efter några sekunders tystnad hviskade judinnan: — Han skall komma hit. — Han! upprepade Venus; hvem menar ni? — Han... den vackra adelsmannen... herr Tremblaye. Venus bleknade och en konvulsivisk darrning genombäfvade hela hennes kropp. Men inom några ögonblick hade hon öfvervunnit sin rörelse. — Ah! sade hon med fullkomligt lugn röst; herr Tremblaye kommer hit. — Ja. — För att helsa på er, Debora? — Nej, naturligtvis i ett ärende till min far. — Huru vet ni det? — Han har skrifvit derom. — Och ni har läst biljetten? Debora gjorde ett jakande tecken med hufvudet. i