Dagens Nyheter – 17 mars 1866, sida 3

Emellertid insåg Rolf att han var älskad af den sköna judinnan. Den uppslagna vapenboken jemte flera andra talande bevis öfvertygade honom derom. Som vi veta, var det hans afsigt att få Debora till sin älskarinna; men detta var icke lätt, ty juden Nathan hyste en outsäglig ömhet för sin dotter, och så stor girigbuk han än var, höll han hennes heder dyrbarare än alla sina pengar. Deboras tilltagande kärlek för den vackre ädlingen hade icke undgått hans uppmärksamhet. Men som han tog för afgjordt att något giftermål icke kunde komma i fråga mellan en afkomling af den högförnäma ätten Tremblaye och en ficka, tillhörande judarnes föraktade slägte, var han synnerligen rädd för att något intimt förhållande skulle uppstå mellan Debora och den unge mannen. Också omintetgjorde han alla Rolfs försök att få träffa och samtala med flickan. Men motståndet och svårigheterna hade till följd att Rolf blef annu kärare, och då han icke såg någon anna möjlighet att komma i besittning af föremålet för sin ömma låga, beslöt han att gifta sig med Debora. Han erinurade sig att namnet Tremblaye, hvaröfver han var så stolt, i sjelfva verket icke tillhörde honom, och han tyckte att en Rigaud just icke kunde behöfva skämmas för att ingå äktenskap med en Nathan. Dessutom fästade han ett välförtjent afseende på judens rikedom. En gång egare af alla de millioner den gamla ockraren sammanskrapat, skulle han kunna föra ett fullkomligt oberoende lf och tillfredsställa sin smak för lyx och ståt. Korteligen, en vacker morgon erhöll Hesekiel Nathan ett bref, å hvars sigill sågs familjen Tremblayes vapen. Detta