Dagens Nyheter – 17 mars 1866, sida 2

— Hvad! blir jag dömd?, — Ni är det redan. — Dömd! upprepade Venus. — Ja, dömd till döden. — 0, min Gud! ropade den unga flickan. Hon vred händerna i förtviflan och utbrast i konvulsivisk gråt. Derpå återtog hon: — Jag är således förlorad! — Nej. — Och hvem skall väl rädda mig? — Jag. Följande dagen, då fångarne voro samlade i det gemensamma rummet, kom mor Moloch fram till Venus och hviskade till henne följande ord: — När fångvaktaren i afton ledsagar oss till vårt sofrum, skall ni ge akt på hvad jag säger. I det ögonblick ni hör mig yttra: Den natt som inbryter blir lång, skall ni föra näsduken till ansigtet och för all del undvika att andas. Venus lade detta på minnet. När det blef qväll och fångvaktaren förde dem till den håla, der de skulle tillbringa natten, var fru Moloch mer än vanligt språksam. Ett tu tre uttalade hon de ofvan citerade orden samt satte en dosa, hvars lock hon öppnat, under näsan på vaktknekten. Denne föll genast till marken, likasom hade han blifvit träffad af slag: Dosan innehöll ett starkt döfvande ämne som verkade ögonblickligt. Den gamla spåqvinnan bemäktigade sig nu fångvaktarens nyckelknippa, och med tillhjelp af denna öppnade hon en af fängelsets portar. På sådant sätt undkom Venus det rysliga öde, som var henne tillämnadt, det att dö i en galge.