Dagens Nyheter – 16 mars 1866, sida 3

HH ERS SAST SER renen Om solens förvandling. Då fläckarne i solen upptäcktes, förklarade Galilei dem för moln, som simma omkring i solens gasformiga atmosfer och synas för 0ss såsom mörka fläckar på den lysande solskifvan. Han säger bland annat: Om jorden vore en sjelflysande kropp, så skulle hon, betraktad på alstånd, förete samma fenomener som solen. Allt efter som den ena eller andra orten befunne sig bakom ett moln, skulle man än på det ena än på det andra stället observera fläckar på den lysande jordkroppen ; och molnens större eller mindre täthet skulle åstadkomma ett deremot svarande försvagande af jordljuset, Vissa tider skulle det finnas ett mindre antal fläckar, på andra skulle deremot ett större antal sådana visa sig; somliga skulle draga sig tillhopa, andra utsträcka sig. Derjetnte skulle fläckarn2 följa jorden i dess kretslopp, och då de ega ett ytterst obetydligt djup i förhållande till sin utsträckning, så måste i följd deraf deras diameter synbart minskas, då de närmade sig randen. Denna lära om solfläckarne som för många år sedan först framställdes, har genom sednaste tidens forskningar blifvit fullkomligt bekräftadt. Det har visats att solen befinner sig i ett stadium af långsam afsvalning och utbildar de första produkterna af denna process, hvilka väl ännu åter upplösas alltsom de sjunka djupare och komma närmare solens glödande medelpunkt, men hvilka dock städse förnyas och följaktligen allt mer och mer förökas och tillväxa, så vidt solens utstrålande värme medgiltver det. Enligt denna teori äro solens fläckar en produkt af en historisk utveckling, hvaruti solen står i begrepp att öfvergå från sitt flytande och glödande tillstånd till egenskapen at en himlakropp med helt mörk omgifning, all deles som förhållandet varit med jorden.