Dagens Nyheter – 16 mars 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af förf. till ,Jean Vaubaron., (Forts. fr. föreg. A.) Herr Roqueverde hade haft en värja med sig då han inträdde i Henriettes rum. Denna värja låg vid tröskeln några steg bakom honom. Han fattade den nu och störtade med en ynglings hetsighet mot Maugiron. Striden begynte. Vi förbigå dess förlopp; den slutades dermed att Henriks kropp geuomborrades af markisens värja. Så våldsam hade stöten varit att värjspetsen trängde ut genom de båda skulderbladen. Henriks hand sjönk vanmäktigt ned; han sökte framsäga några ord, men i stället sköt en blodstråle fram ur hans mun. På mindre än en sekund utstod han ett helt sekels qval. Han kände döden i sitt hjerta, och han tänkte på Henriette och sitt barn, båda öfvergifua! Hvad skulle det väl bli af dem, när han ej längre kunde vara tillstädes och skydda dem? — Henrik föll likasom en ek, till hvars rot yxan blifvit satt. Han uppgaf en sista suck och — dog. När markisen af Roqueverde fullbordat sitt blodiga värf, såg han sig omkring med häpnad och fasa. Det var slut med hans vrede, han tyckte sig ha drifvit hämnden för långt och han hviskade till sig sjelf: — Henne åtminstone skall jag förlåta! Han lutade sig ned, tog Henriettes kropp i sina armar och lade den på sängen. — Så blek hon är! tänkte han. O! hvad den st. ckars qvinnan måtte ha lidit!