Dagens Nyheter – 16 mars 1866, sida 1

hon till eu sorglig visshet om sakernas ställning. Fru Clodion sörjde icke alls öfver den olycka, som träffat markisinnan och hennes älskare, sådant var ingalunda hennes sivnelag, men hvad som i hög grad gjorde heune bedröfvad, nästan förtvifilad, var att den uttofvade höga betalningen uteblef. Ofver barnet bekymrade hon sig föga; hon var icke skyldig att vårda det mera än någon annan, och det var också henues afsigt att låta det intagas på något barnhus, så vida icke amman ville taga det om band. Men vid ett besök hos denna ändrade hon plan. Hon märkte på mångahanda tecken att flickan skulle bli vacker, och med sin erfarenhet af lifvet insåg hon mer än väl det fördelaktiga uti att ha enväldig dispositionsrätt öfver en vacker flicka. Hon beslöt behålla barnet för egen räkuiug och betalte en månadtlig afgift för detsamma hos amman, allt i afsigt att en gång ta igen pengarue med ränta. Men — så korsas de menskliga beräkningarne — innan flickan som hon, måhända icke heller alldeles oafsigtligt, gilvit namnet Venus, hunnit fyra års ålder, dog den värda frun. Hon var då icke kommen så långt till åren att hon ej kunnat lefva femton å tjugu år till. Amman, som fästat sig vid den lilla Venus, hvilken så länge vistats i hennes hus och uppfostrats bland hennes barn, behöll henne qvar, oaktadt den månadtliga betaluingen upphörde. En dag då Venus jemte sina små fosterbröder var ute för att se på ett Ziguenarband, som förevisade allahanda akrobatiska prestationer å ett torg i närheten af deras bostad, blef hon i folkträngseln skiljd från sitt sällskap. En at