Dagens Nyheter – 15 mars 1866, sida 3

fantis, att icke blott kläderna å skelettet voro Mahorns, utan att äfven ett par tänder, hvilka man visste att denne låtit utdraga under sin lifstid, fattades i skelettets käk. Detta med flera graverande omständigheter gjorde att vid lomstolens . sammanträde de flesta af såväl domare som åhörare voro fullkomligt öfvertygade. om den anklagades brottslighet. Men då för höret nära nått sitt slut och föga hopp återstod för den häktade Williams, inträder i salen till den yttersta förvåning. för domstol, jury, vittnen och åskådare samt till den mestsöfverväldigande glädje för den anklagade — Henry Mahorn sjelf vi egen person, frisk som en nötkärna och med ett utseende, som på det tydligaste ådagalade att han ingalunda blifvit mördad! Den oskyldigt fängslade Williams blef vid denna oväntade och plötsliga vändning intagen af en så häftig glädje, att han grät som ett barn. Domstolen frigaf honom ögonblickligen. Mahorn hade sannolikt ingått i armeen under ett annat namn, och sålunda icke kunnat appspanas. Han hade erhållit permission ett par dagar innan ransakningen med Williams begynte och anlände till Benton just i rättan tid den dag då förhöret tog sin början. Anklagelse för gäckeri med religionen. I dessa dagar stod en skomakare inför kretsdomstolen i Gotha, anklagad för öppet nedsättande af religionen, i det han vid ett arbetaremöte skulle talat föraktligt om bibeln. Skomakaren försvarade sig utan biträde och förnekade det mesta af hvad som lades bonom till last. Så mycket blef dock bevisadt; att han åtminstone yttradt: Sedan skolbarnen blifvit konfirmerade, kasta de bibeln i en vrå; derför borde man i skolorna göra något nyttigare och bättre, än att läsa bibeln, ty den innehåller så många osanningar i gamla testamentet. Domstolen kunde dock icke deri se något gäckeri med religionen, utan helt enkelt en obestridlig sanning, hvadan skomakaren frikändes; Stadens araber — så kallas de unga lösdrifvarne i London — ega en sällsynt vän i lord Shaftesbury. Han har upprättat skolor för dem, uniformerat dem såsom skoputsare och skaffat dem fritt nattherberge; men icke desto mindre är det ännu öfverflöd på sådana som icke känna hvarken far eller mor. Nyligen lät han inbjuda 200 utaf dem till en aftonmåltid. Och då alla de små trasvargarne spisat, hade han följande samtal med dem: Nå, var nu engång ärliga och svara mig uppriktigt. Hur många af er ha ätit förut i dag? Trettio händer uppsträcktes. Huyr många ha ätit två gånger? — Fem händer. Skulle ni ej gerna vilja komma i en bättre ställning? — Ack jo! Ack jolb — Hvad lefver ni på?, — Tiggeri, svafvelsticksförsäljning, hvad vi kunna hitta på. — Hvar sof ni sista natten? — I nattherbergen, fattigbarackerna, på gatan! — Antag en gång att det låg ett stort antal fartyg på Themsen, som kunde rymma tusen sådana som ni, och med skolor och verkstäder i, för att bilda er för H. M:ts flotta eller för kofferdifart! Skulle ni tycka om det? — Ja, ja! skallade det från hundra strupar. Nå, då ha vi icke kommit tillsammans förgäfves. Och så var det. Tanken att vinna denna Londons lösdrifvareverld för flottan, har vunnit stor anklang. Det fattas matroser och skeppspojkar och London skulle kunna lemna rekryter i oändlighet.