Dagens Nyheter – 15 mars 1866, sida 2

stade han en sista blick på slottet och sin älskarinnas svagt upplysta fönster. Han blef då till sin förundran varse en skugga som gång efter annan undanskymde ljuset. Hvem kunde vid denna tid röra sig i detta rum? Herr Maugiron trodde sig se vilse, men han blef snart öfvycrtygad om att så icke var fallet. Ett ångestrop nådde den unge mannens öron och trängde till djupet af hans hjerta. Han hade känt igen Henriettes röst. — Gå, sade han med darrande stämma till fru Clodion, som äfven hört ropet och skälfde i alla lemmar, gå ut ur parken och följ vägen framåt; ni träffar då på vagnen, sätt er i den och res fort, fort till Toulouse ..: Kom ihåg, barnet åtminstone måste räddas... I morgon är jag hos er... Adjö! Ackuschörskan lät icke säga sig detta två gånger. Halfannan timma sednare befann hon sig helbregda i sin bostad vid Ribaude-gatan. Emellertid hade Maugiron skyndat upp i slottet igen. Han stannade och lyssnade utanför dörren till den unga qvinnans sängkammare. Hvad han då fick höra, kom håren att resa sig på hans hufvud. — Hans namn! röt markisens röst... Er älskares nam!.. Säg mig det!.. Säg mig det, eller jag dödar er!. Intet svar följde på denna befallning. — Tala! återtog markisen med ännu mera hotfull stämma. Tala, säger jag er, olyckliga qvinna! Henriette teg. Denna tystnad var förfärlig. Herr Roqueverde stampade med foten i golfvet af vrede. Henriette utstötte en djup suck. Derpå blef det åter tyst. Kanske håde markisen