On VADER AP OSA vd HULT, Se dl UCL här; och ännu aldrig har välgörenheten blifvit anropad för olyckligare enskilta menniskor än dessa: Peter Wilhelmsson Molytors lungrande familj i Dalbobergen. (Bidrag mottagas i Carlsons bokhandel Stora Nygatan M 32 och i Levy komp:s cigarrbod JM 11 Drottninggatan. Hvad som gifves skall blifva tillsändt Red. af Wenersborgs Tidning och sedan här redovisadt.) SN Sn Äfventyr på jernvägen. (Ur en stations-insp:s portfölj.) Under det Bore, en januari-afton 1858 med stor häftighet rasade kring knutarne och spridde de snömassor, hvaröfver han förfogade, uti digra högar på fälten, satt stations-inspektoren helt lugn på Jernvägskontoret i W. och uppgjorde dagens trafikräkningar och var just färdig att slå ihop boken kl. half 8 på aftonen för att uppgå till sin familj, då ett snö-omhöljdt fruntimmer inträdde. Af detta fruntimmer, snarare liknande en under töväder hoprullad snögumma än en menniska, syntes endast ögonen och nässpetsen. Så dold för verldens blickar var hon alldeles oigenkänlig. Först sedan hon lyckats blotta så mycket af munnen att hom kunde uttala de orden: Si så, nu är jag Gudilof här igen, visste stations-inspektorn af den bekanta rösten, hvem han hade framför sig. Ett samtal uppstod nu mellan snögumman och stations-inspekt., I hvarvid den sednare utropade förvånad: Ah bevars! är det fru L! Frun kom ej tillbaka på tåget som frun ämnat. Hvadan kommer nu frun? Det är väl aldrig möjligt att frun i detta Herrans väder begagnat landsvägen för att i afton komma hit. Fru L. Jal — må säga det. Men hvad skulle man väl göra, då man råkat ut för ett sådant ifventyr. Stat.-insp. Har någon obehaglig händelse inträffat, som gjort att frun ej kunde följa med bantåget från A. Fru LE. Ja, ja, men; Trött af det fasliga springandet i Gbg kände jag en stund efter sedan tåget satt sig i rörelse derifrån, behof af hvila, och beslutade mig derför att taga eh liten tupplur, i tanka att jag nog skulle vakna, innan jag kom till W. Jag vaknade ock dessförinnan, men hvem kan beskrifva min häpenhet när jag slår opp ögonen för att se mig omkring och då befinner mig i ett mörkt rum. Jag ropar, jag skriker och ändtligen öppnas dörren till den kupe, hvari jag satt och på mina frågor underrättas jag att jag qvarglömt mig vid A:s station och att tåget till W. var längesedan afgånget. Men den som genast beställde häst och åkdon och reste af — det var jag — och fastän vädret varit svårt, har det dock lyckats mig att komma fram hit och nu Gudilof har jag mina hästar och vagn här, så att jag snart kan vara hemma i natt. Stat.-insp. Ty värr, är så ej förhållandet, ty, då frun ej kom med det sista bantåget, så ansåg drängen det vara bäst att resa hem. Fru I. Ar drängen hemrest? Åh! Jet var förskräckligt! Hun skall jag då bära mig åt? Stat.-insp. Det är väl Däst att frun stadnar här öfver natten och inväntar morgondagen, då väderleken kan blifva bättre. Fru LDL. Det är alldeles omöjligt. Jag måste genast resa hem. Jag kan ej dröja, om vädret vore aldrig så svårt. Stat.-insp. I så fall, är bäst att genast rangera om skjuts. Bud afsändes till den nära !4 mil aflägsna gästgifvaregården, och omkring kl. 10 på aftonen afreste den raska gumman till sitt öfver 3 mil aflägsna hem. Detta äfventyr på jernvägen låter lätt förklara sig. Vid bantågets ankomst till A. skulle nemligen några passagerarevagnar derstädes afkopplas, såsom ej behöflige vid bantågets fortsättning. Uti en af dessa vagnar satt fru L., som genom konduktörens slarf ej blef förflyttad till en af det fortsättande DaRågets vagnar. Emedlertid ansåg hon sig tryggad för resan till W. och trodde sig på väg dit då vagnen vid A:s station så småningom Tullade af till vagnboden. Först då fullt mörker der inträffade fann hon, att ej allt var som sig borde, hvarföre hon under rop begärde att blifva utsläppt, till stor förvåning för stationspersonalen. Emedlertid måste den stackars fru L. först resa landvägen 2 mil från A. till W. och derfrån ytterligare öfver 3 mil under natten uti svår snöstorm för att, så snart som möjligt komma hem till sin sjuka dotter, för hvilken von rådfrågat läkare och erhållit medikamenter Göteborg. Hon kunde ej dröja! Modershjertat sade henne letta. —P. Hvarjehanda Nyheter, Vidskepolsen i nittonde århundradet. INO ÅA TT SS egg RR AA AA Et gt ba bär frn nd fr